Nu har maken och jag tagit in hästarna. De kommer direkt när man kommer fram till hagen, vilket är bra för det är mörkt, jättemörkt och man ser ju inget när klockan är åtta.
Jag är jättestolt när jag är med och leder Remo, som är en av de stora hästarna. Förra vintern ledde jag alltid lilla Rozann och det kunda man ju vänja sig vid, hon är inte så hög.
Jag har alltid varit lite rädd för hästar när de kommer för nära, så jag har dragit mig för att hjälpa till, men jag VILL och jag har intalat mig att det ska gå bra, alltså har jag attraherat denna tanke och vad händer? Det går bra. Jag ser om och om igen hur jag håller i hästen och det går hur bra som helst där inne i huvudet, och har jag tänkt så tillräckligt många gånger och sedan gör det så blir det precis som jag tänkt. Det är en fantastisk känsla - pröva! (Fast det behövs ingen häst - haha)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar